You him and me - episode 11
- Godnatt, sa jag lågt.
Han svarade mig inte. Jag la mig ner i soffan och drog en filt över mig sedan somnade jag..
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade av att mobilen ringde. Jag hade ställt den på alarm. Jag gäspade och sträckte på mig. Sedan gick jag upp och drog på mig kläder. Klockan var 11.47. Jag gick in i köket och plockade fram en skål. Jag hällde upp flingor och lite mjölk i den och så satte jag mig vid bordet. Jag såg mig omkring i köket. Snart skulle jag vara hemma, då skulle allt bli som vanligt. Inget av det här skulle på något sätt kännas realistiskt. Tänk om Justin glömde bort mig. Han skulle säkert möta en mycket snyggare och känd tjej som han skulle älska. Jag kunde inte veta säkert. Det ända jag visste var att jag aldrig skulle glömma Justin. Jag skulle aldrig glömma de stunder vi haft tillsammans. Jag älskade honom fortfarande, det kunde jag inte förneka. Men det var bäst om vi kom över varandra. Det var meningen att han skulle va ihop med en annan kändis, så var det bara. Inte en vanlig tjej som jag.
Jag satte in sakerna i diskmaskinen när jag var klar. sedan packade jag ner mina saker i resväskan och suckade. Mobilen höll jag i handen. Jag gick upp till Justins rum. Jag ville inte gå in. Risken fanns att jag skulle sakna honom för mycket om jag såg honom ligga där med rufsigt hår, nyvaken. Jag knackade istället på dörren.
- Justin.. Jag åker nu.. Jag tror det blir bäst såhär, jag var aldrig värd dig ändå.
Jag visste inte om han lyssnade eller inte. Jag såg att klockan började bli mycket.
- Förväl..
Tårarna rann längs mina kinder och jag lät dem rinna. Det var ingen ide att stryka bort dem. Jag ville att alla skulle se hur sårad jag var, kanske skulle någon stoppa mig då..
Jag bad en av livvakterna att köra mig till flygplatsen.
- Ska du någonstans? Vart är Justin?
Han såg förvirrad ut.
- Jag ska hem. Justin är och surar på sitt rum.
Han sa inget mer. Jag tror han förstod. Han bad mig hoppa in i limousinen, jag hoppade in och där inne bröt jag ihop. Tårarna rann och rann. Jag skrek och slog vilt omkring mig. Jag tror jag somnade där för jag vaknade av att livvakten skakade mig. Jag steg ur limmon och kollade runt omkring mig. klockan var prick 13.00.
- Här är mitt nummer, sa livvakten och räckte mig en plastbricka.
- Jag hörde att du och Justin hade blivit jagade av paparazzis. Har du några problem så är det bara att ringa. Jag log tacksamt mot honom sedan tog jag upp en lapp ur fickan. Jag vet inte varför jag hade gjort det. Jag kunde väl helt enkelt inte släppa taget helt.
- Du.. Här är mitt nummer och min adress ifall Justin frågar.
Jag såg blygt på honom. Han tog emot lappen och stoppade den i fickan. Sedan gav han mig en kram och så åkte han iväg.
- Sara!
Jag vände mig om och där stod Jonte. Det kändes konstigt att se honom. Det ar bara några dagar sedan jag såg honom sist, men det kändes som en evighet. Han kramade mig hårt när han väl nådde fram till mig. Jag kramade honom smått tillbaka. Jag kände ingenting. Inga fjärilar som flög runt i magen inte. Allt jag kunde tänka på var Justin. Vi gick bort till vår gate där vårt plan skulle stå och vänta. När vi väl kom fram kunde vi inte se något plan. Jonte gick och frågade en tant som jobbade på flygplatsen. Hon berättade att flyget var försenat en halvtimme. Vi satte oss ner och väntade, väntade. Vi pratade inte om någonting. Vi hade ingenting gemensamt han och jag. Han höll mig inte i handen. Han var inte Justin.
------------------------
Ur Justin's synvinkel
------------------------
Jag kunde inte tro att det var sant. Hade hon gått bakom min rygg hela tiden. Hon som alltid var så oskyldig.
Nu skulle hon bort föralltid, försvinna ur mitt liv. Jag blundade hårt. Alla de stunder vi hade haft tillsammans de verkade så äkta. Hennes känslor för mig. Var dem äkta? Den där Jonte. Hur bra kunde han vara om hon lämnade honom sådär? Fast jag ångrade mig direkt för hon hade ju precis lämnat mig. Vems fel var det egentligen? Hade vi kunnat prata om det här om jag inte hade skrikit åt henne. Jag gnuggade min panna. Det var alldeles för många tankar på en och samma gång. Jag tänkte på gårkvällen med henne. När vi hade legat där på filten. När hon kysste mig kändes det så verklig. Som om jag kunde ta på hennes känslor. Hon var så speciell. Älskade mig för den jag var. Inte för vad jag var. När jag var med henne var jag bara Justin. Jag tänkte på när hon hade sin hand innanför mina kalsonger. Det hade varit så underbart. Jag undrar hur långt vi hade gått om de där jävla paparazzisarna aldrig hade dykt upp. Då kanske hon skulle ligga här med mig nu. Jag skulle kunna hålla om henne, älska henne. Jag slog upp ögonen. Jag skulle inte förlora henne så lätt
Jag flög upp ur sängen och ner till nedervåningen. Jag bad Dylan, min livvakt att berätta vart han hade kört Sara. Han gav mig adressen till flygplatsen och en liten lapp med hennes telefonnummer på. Jag tog mina bilnycklar och sprang ut till bilen. Jag vred om nyckeln och satte gasen i bottnen. Jag tänkte inte förlora henne!
Det tog en stund att komma till flygplatsen. Jag sprang bort till den stora skärmen där man kunde se var flygen skulle. Jag letade upp ett plan som skulle till Sverige. Jag läste vad där stod. Avgång 13.20. Jag kollade på min klocka. 13.46. Helvete! Jag hade missat henne. Jag läste igen och då såg jag, Försenat till 13.50. Jag såg ner på min klocka. Shit! 3 min! Jag sprang för allt vad jag var värd bort till hennes gate. Där stog människor i kö som väntade på att få komma ombord. Men ingen av dem var Sara. Jag smög mig fram bakom dem och när jag kom längst fram i ledet slängde jag mig förbi dem och sprang för livet. Jag hörde hur folk började springa efter mig. Antagligen polisen. När jag kom ut till där var planet stod såg jag henne. Lika vacker som alltid. Hon var på väg mot flygplanets trappa.
- SARA!!
Jag skrek hennes namn så högt jag kunde och väntade på hennes reaktion.
------------------------
Ur Sara's synvinkel
------------------------
Först trodde jag att jag inbillade mig men när han ropade på mig igen vände jag mig om. Där stod han så vacker, anfådd som han var. Han hade nog sprungit en lång bit den stackarn. Jag kunde inte kontrollera mig själv. Jag slängde resväskan ifrån mig och sprang fram till honom. Jag flög i hans armar och han kramade mig hårt.
- Jag låter dig aldrig gå, viskade han.
Jag släppte taget om honom och backade ett par steg. Jag såg ner i marken sedan såg jag allvarligt på honom.
- Nej Justin! Jag måste ta det här planet.
- Vad menar du? Han såg snopet på mig.
- Du kan inte bara komma hitspringandes och tro att allt ska bli bra igen
- Sara, efter allt jag har gjort för dig. Snälla lämna mig inte.
Han såg nervöst på mig.
- Justin, jag älskar dig över allt annat men det blir bäst såhär tro mig.
- Hur fan kan detta vara det bästa alternativet!? Snälla, vi kan väl prata om det? Jag är säker på att vi kan komma fram till något mycket bättre.
- Nej, Justin. Det är bäst så, om vi bara kommer över varandra. Jag förtjänar inte dig.
- Men jag kan inte komma över dig, jag vill inte komma över dig!
- Justin, Jonte han..
- Han vadå? Du älskar honom inte ens! Och han älskar inte dig heller! Inte så som jag gör! Vad är det för kille som inte väntar på sin tjej när man stiger på planet! Han letar inte ens efter dig!
Justins ord värkte. Det var sant alltihop. Jag älskade inte Jonte längre, jag älskade Justin. Men det kvittade. För jag var tvungen att lämna honom hur som helst. Jag såg honom länge i ögonen.
- SARA!
Det var Jonte som ropade ifrån planet. Jag började backa från Justin. Han såg så hjälplös ut.
- Snälla lämna mig inte här!
Två säkerhetsvakter kom springandes bakom Justin.
- Förlåt.. sa jag lågt.
Jag vände mig om.
- JAG ÄLSKAR JU DIG!
Justin hade börjat gråta nu. Jag sprang därifrån, ville inte se honom. Det gjorde alldeles för ont i mig. Han började springa efter mig men säkerhetsvakterna var honom hack i häl. De nådde fram till honom och höll fast honom. Han försökte vrida sig ur deras grepp men dem var för starka. Han skrek efter mig för full hals.
- SARA!!
Var det sista jag hörde innan flygvärdinnan stängde planets dörr och jag gick och satte mig bredvid Jonte. Jag såg ut genom fönstret. Vakterna hade brottat ner Justin till marken. Han låg där hjälplös och stirrade tomt framför sig. Det såg ut som han var död.
Tårarna rullade längs kinderna. Jag kunde inte hjälpa det. Jag gömde händerna i ansiktet och bröt ihop. Jonte tröstade mig inte. Han satt bara bredvid mig och tittade stelt framför sig. När jag lugnat ner mig tittade han äntligen på mig. Men inte med sin vanliga mjuka blick. Hans ögon stirrade på mig. Genomborrade min själ och skavde ett stort hål på mitt hjärta. Jag såg hjälplöst på honom men fick inget stöd.
- Tro inte att jag inte vet vad du har hållit på med dem senaste dagarna
Han såg hatiskt på mig och jag sa ingenting.
- Kan du förklara det här?
Han gav mig en utriven bit från en tidning. Det var jag och Justin på bilden. Jag låg ovanpå honom i jeans och bh. Han låg under i bara kalsonger på den rödarutiga filten. Han blundade och hade munnen halvöppen. Han lutade sitt huvud bakåt och jag kysste honom på halsen. Min hand var innanför hans kalsonger. Fotografen hade verkligen fångat rätt ögonblick. Jag blundade hårt och slängde ifrån mig lappen.
- Nå?
Hans röst var riktigt irriterad. Plötsligt tog han ett kraftigt tag i mitt hår och tvingade mig att titta på honom. Hans grepp om mig värkte och tårar rann frå mina ögon.
- Sluta lipa! Vill du att jag ska slå till dig eller?
Han viskade så lågt att endast jag kunde höra vad han sa. Jag skakade sakta på huvudet.
- Nu vill jag att du lovar mig att det här aldrig händer igen! Förstått!
Jag nickade. Äntligen släppte han taget om mig. Han smekte min kind, men jag vred bort ansiktet. Jag ville inte ha med honom att göra. Jag önskade att planet kunde störta. Då skulle allt va över. Gud så skönt om allt bara kunde gå över...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja vi får väl se hur det går ..
Kommentera ;)
Han svarade mig inte. Jag la mig ner i soffan och drog en filt över mig sedan somnade jag..
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade av att mobilen ringde. Jag hade ställt den på alarm. Jag gäspade och sträckte på mig. Sedan gick jag upp och drog på mig kläder. Klockan var 11.47. Jag gick in i köket och plockade fram en skål. Jag hällde upp flingor och lite mjölk i den och så satte jag mig vid bordet. Jag såg mig omkring i köket. Snart skulle jag vara hemma, då skulle allt bli som vanligt. Inget av det här skulle på något sätt kännas realistiskt. Tänk om Justin glömde bort mig. Han skulle säkert möta en mycket snyggare och känd tjej som han skulle älska. Jag kunde inte veta säkert. Det ända jag visste var att jag aldrig skulle glömma Justin. Jag skulle aldrig glömma de stunder vi haft tillsammans. Jag älskade honom fortfarande, det kunde jag inte förneka. Men det var bäst om vi kom över varandra. Det var meningen att han skulle va ihop med en annan kändis, så var det bara. Inte en vanlig tjej som jag.
Jag satte in sakerna i diskmaskinen när jag var klar. sedan packade jag ner mina saker i resväskan och suckade. Mobilen höll jag i handen. Jag gick upp till Justins rum. Jag ville inte gå in. Risken fanns att jag skulle sakna honom för mycket om jag såg honom ligga där med rufsigt hår, nyvaken. Jag knackade istället på dörren.
- Justin.. Jag åker nu.. Jag tror det blir bäst såhär, jag var aldrig värd dig ändå.
Jag visste inte om han lyssnade eller inte. Jag såg att klockan började bli mycket.
- Förväl..
Tårarna rann längs mina kinder och jag lät dem rinna. Det var ingen ide att stryka bort dem. Jag ville att alla skulle se hur sårad jag var, kanske skulle någon stoppa mig då..
Jag bad en av livvakterna att köra mig till flygplatsen.
- Ska du någonstans? Vart är Justin?
Han såg förvirrad ut.
- Jag ska hem. Justin är och surar på sitt rum.
Han sa inget mer. Jag tror han förstod. Han bad mig hoppa in i limousinen, jag hoppade in och där inne bröt jag ihop. Tårarna rann och rann. Jag skrek och slog vilt omkring mig. Jag tror jag somnade där för jag vaknade av att livvakten skakade mig. Jag steg ur limmon och kollade runt omkring mig. klockan var prick 13.00.
- Här är mitt nummer, sa livvakten och räckte mig en plastbricka.
- Jag hörde att du och Justin hade blivit jagade av paparazzis. Har du några problem så är det bara att ringa. Jag log tacksamt mot honom sedan tog jag upp en lapp ur fickan. Jag vet inte varför jag hade gjort det. Jag kunde väl helt enkelt inte släppa taget helt.
- Du.. Här är mitt nummer och min adress ifall Justin frågar.
Jag såg blygt på honom. Han tog emot lappen och stoppade den i fickan. Sedan gav han mig en kram och så åkte han iväg.
- Sara!
Jag vände mig om och där stod Jonte. Det kändes konstigt att se honom. Det ar bara några dagar sedan jag såg honom sist, men det kändes som en evighet. Han kramade mig hårt när han väl nådde fram till mig. Jag kramade honom smått tillbaka. Jag kände ingenting. Inga fjärilar som flög runt i magen inte. Allt jag kunde tänka på var Justin. Vi gick bort till vår gate där vårt plan skulle stå och vänta. När vi väl kom fram kunde vi inte se något plan. Jonte gick och frågade en tant som jobbade på flygplatsen. Hon berättade att flyget var försenat en halvtimme. Vi satte oss ner och väntade, väntade. Vi pratade inte om någonting. Vi hade ingenting gemensamt han och jag. Han höll mig inte i handen. Han var inte Justin.
------------------------
Ur Justin's synvinkel
------------------------
Jag kunde inte tro att det var sant. Hade hon gått bakom min rygg hela tiden. Hon som alltid var så oskyldig.
Nu skulle hon bort föralltid, försvinna ur mitt liv. Jag blundade hårt. Alla de stunder vi hade haft tillsammans de verkade så äkta. Hennes känslor för mig. Var dem äkta? Den där Jonte. Hur bra kunde han vara om hon lämnade honom sådär? Fast jag ångrade mig direkt för hon hade ju precis lämnat mig. Vems fel var det egentligen? Hade vi kunnat prata om det här om jag inte hade skrikit åt henne. Jag gnuggade min panna. Det var alldeles för många tankar på en och samma gång. Jag tänkte på gårkvällen med henne. När vi hade legat där på filten. När hon kysste mig kändes det så verklig. Som om jag kunde ta på hennes känslor. Hon var så speciell. Älskade mig för den jag var. Inte för vad jag var. När jag var med henne var jag bara Justin. Jag tänkte på när hon hade sin hand innanför mina kalsonger. Det hade varit så underbart. Jag undrar hur långt vi hade gått om de där jävla paparazzisarna aldrig hade dykt upp. Då kanske hon skulle ligga här med mig nu. Jag skulle kunna hålla om henne, älska henne. Jag slog upp ögonen. Jag skulle inte förlora henne så lätt
Jag flög upp ur sängen och ner till nedervåningen. Jag bad Dylan, min livvakt att berätta vart han hade kört Sara. Han gav mig adressen till flygplatsen och en liten lapp med hennes telefonnummer på. Jag tog mina bilnycklar och sprang ut till bilen. Jag vred om nyckeln och satte gasen i bottnen. Jag tänkte inte förlora henne!
Det tog en stund att komma till flygplatsen. Jag sprang bort till den stora skärmen där man kunde se var flygen skulle. Jag letade upp ett plan som skulle till Sverige. Jag läste vad där stod. Avgång 13.20. Jag kollade på min klocka. 13.46. Helvete! Jag hade missat henne. Jag läste igen och då såg jag, Försenat till 13.50. Jag såg ner på min klocka. Shit! 3 min! Jag sprang för allt vad jag var värd bort till hennes gate. Där stog människor i kö som väntade på att få komma ombord. Men ingen av dem var Sara. Jag smög mig fram bakom dem och när jag kom längst fram i ledet slängde jag mig förbi dem och sprang för livet. Jag hörde hur folk började springa efter mig. Antagligen polisen. När jag kom ut till där var planet stod såg jag henne. Lika vacker som alltid. Hon var på väg mot flygplanets trappa.
- SARA!!
Jag skrek hennes namn så högt jag kunde och väntade på hennes reaktion.
------------------------
Ur Sara's synvinkel
------------------------
Först trodde jag att jag inbillade mig men när han ropade på mig igen vände jag mig om. Där stod han så vacker, anfådd som han var. Han hade nog sprungit en lång bit den stackarn. Jag kunde inte kontrollera mig själv. Jag slängde resväskan ifrån mig och sprang fram till honom. Jag flög i hans armar och han kramade mig hårt.
- Jag låter dig aldrig gå, viskade han.
Jag släppte taget om honom och backade ett par steg. Jag såg ner i marken sedan såg jag allvarligt på honom.
- Nej Justin! Jag måste ta det här planet.
- Vad menar du? Han såg snopet på mig.
- Du kan inte bara komma hitspringandes och tro att allt ska bli bra igen
- Sara, efter allt jag har gjort för dig. Snälla lämna mig inte.
Han såg nervöst på mig.
- Justin, jag älskar dig över allt annat men det blir bäst såhär tro mig.
- Hur fan kan detta vara det bästa alternativet!? Snälla, vi kan väl prata om det? Jag är säker på att vi kan komma fram till något mycket bättre.
- Nej, Justin. Det är bäst så, om vi bara kommer över varandra. Jag förtjänar inte dig.
- Men jag kan inte komma över dig, jag vill inte komma över dig!
- Justin, Jonte han..
- Han vadå? Du älskar honom inte ens! Och han älskar inte dig heller! Inte så som jag gör! Vad är det för kille som inte väntar på sin tjej när man stiger på planet! Han letar inte ens efter dig!
Justins ord värkte. Det var sant alltihop. Jag älskade inte Jonte längre, jag älskade Justin. Men det kvittade. För jag var tvungen att lämna honom hur som helst. Jag såg honom länge i ögonen.
- SARA!
Det var Jonte som ropade ifrån planet. Jag började backa från Justin. Han såg så hjälplös ut.
- Snälla lämna mig inte här!
Två säkerhetsvakter kom springandes bakom Justin.
- Förlåt.. sa jag lågt.
Jag vände mig om.
- JAG ÄLSKAR JU DIG!
Justin hade börjat gråta nu. Jag sprang därifrån, ville inte se honom. Det gjorde alldeles för ont i mig. Han började springa efter mig men säkerhetsvakterna var honom hack i häl. De nådde fram till honom och höll fast honom. Han försökte vrida sig ur deras grepp men dem var för starka. Han skrek efter mig för full hals.
- SARA!!
Var det sista jag hörde innan flygvärdinnan stängde planets dörr och jag gick och satte mig bredvid Jonte. Jag såg ut genom fönstret. Vakterna hade brottat ner Justin till marken. Han låg där hjälplös och stirrade tomt framför sig. Det såg ut som han var död.
Tårarna rullade längs kinderna. Jag kunde inte hjälpa det. Jag gömde händerna i ansiktet och bröt ihop. Jonte tröstade mig inte. Han satt bara bredvid mig och tittade stelt framför sig. När jag lugnat ner mig tittade han äntligen på mig. Men inte med sin vanliga mjuka blick. Hans ögon stirrade på mig. Genomborrade min själ och skavde ett stort hål på mitt hjärta. Jag såg hjälplöst på honom men fick inget stöd.
- Tro inte att jag inte vet vad du har hållit på med dem senaste dagarna
Han såg hatiskt på mig och jag sa ingenting.
- Kan du förklara det här?
Han gav mig en utriven bit från en tidning. Det var jag och Justin på bilden. Jag låg ovanpå honom i jeans och bh. Han låg under i bara kalsonger på den rödarutiga filten. Han blundade och hade munnen halvöppen. Han lutade sitt huvud bakåt och jag kysste honom på halsen. Min hand var innanför hans kalsonger. Fotografen hade verkligen fångat rätt ögonblick. Jag blundade hårt och slängde ifrån mig lappen.
- Nå?
Hans röst var riktigt irriterad. Plötsligt tog han ett kraftigt tag i mitt hår och tvingade mig att titta på honom. Hans grepp om mig värkte och tårar rann frå mina ögon.
- Sluta lipa! Vill du att jag ska slå till dig eller?
Han viskade så lågt att endast jag kunde höra vad han sa. Jag skakade sakta på huvudet.
- Nu vill jag att du lovar mig att det här aldrig händer igen! Förstått!
Jag nickade. Äntligen släppte han taget om mig. Han smekte min kind, men jag vred bort ansiktet. Jag ville inte ha med honom att göra. Jag önskade att planet kunde störta. Då skulle allt va över. Gud så skönt om allt bara kunde gå över...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ja vi får väl se hur det går ..
Kommentera ;)
Kommentarer
Postat av: amdna
MEERRR :O
Trackback
