You him and me - episode 26
Blev kort kapitel men lovar att nästa blir längre ;) jaja, enjoy
Ännu en suck. Vad höll jag på med egentligen....?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
I skolan var det total kaos. Alla ville veta hur det var i USA och hur det var att vara ihop med någon som var så känd. Jag ryckte mest på axlarna och svarade inte så värst mycket på deras frågor. Jag visste att dem var nyfikna men ändå. Jag orkade inte. När skolans populäraste tjejer tindrade med ögonen och krokade arm med mig trodde jag för en sekund att jag skulle spy på dem. Jag hatade människor som gjorde sig till. Dem var så falska. Jag slingrade mig ur deras grepp och la min arm runt Sannas axlar istället. Jag ville att alla skulle se att det var vi som hörde ihop. Och det skulle dem aldrig kunna göra något åt. Jag och Sanna vandrade förbi högen av folk och när jag fick syn på Markus pep jag till av lycka. Jag sprang fram till honom och kramade om honom hårt. Han skrattade åt hur jag betedde mig.
- Oj vad jag har saknat dig! sa jag och skrattade lyckligt.
- Jag har saknat dig med, men kom jag måste visa dig en sak.
Han tog min hand och sprang iväg med mig till musiksalen. Jag undrade vad han skulle ta sig till. När jag kom in i musiksalen märkte jag genast trummorna som stod längst bort i rummet. Vi hade aldrig haft några trummor förut på vår skola. Pengarna gick alltid åt till något annat. Han satte sig på den lilla svarta pallen som stod bakom trummorna ch så greppade han tag i trumpinnarna och log mot mig. Så satte han igång att spela. Han var riktigt duktig faktiskt. När han var färdig gick jag fram till trummorna och bankade lite nätt på en av dem. Jag log.
- Vad bra du är på det, du kan ju ta och lära mig oxå.
- Äsch, så bra är jag inte. Din pojkvän är garanterat bättre.
Han log mot mig men jag log inte tillbaka. Jag vet inte varför men jag ville inte jämföra Justin med Markus. Det blev så orättvist. Markus var min bästa vän. Fast jag visste att han gillade mig lite mer än vän, men jag försökte vifta bort det som om jag bara inbillade mig. Men det gick inte att ta miste på. Jag ville bara vara hans kompis, inget annat.
- Äsch, sa jag bara.
Jag satte mig i hans knä och tog tag i trummpinnarna. Markus tog också tag i trummpinnarna och visade hur jag skulle slå dem i takt samtidigt som jag skulle trampa på den lilla pedalen till höger. Jag klantade till det ganska rejält. Jag skrattade högt. Jag sög verkligen. Sanna tittade in i rummet.
- Kom vi börjar nu!
Det var roligt att vara i skolan igen men samtidigt jobbigt. Jag hade halkat efter ganska ordentligt. På rasterna hängde jag med Sanna och Markus samtidigt som jag var klistrad vid min mobil. Jag messade så mycket jag kunde med Justin, men det var svårt eftersom jag hade massa lektioner och Justin hade massor av jobb. Ibland vibrerade det till i fickan på lektionerna och jag kunde bara inte låta bli att kika vad han hade skrivit. Det blev många tillsägelser av lärarna. Mobilen var förbjuden att ha uppe på lektionerna.
Dagarna segade sig sakta framåt och jag började få ordning på alla läxor och arbeten. Jag och Justin hade inte hörts av på ett tag men vi smsade varandra så ofta vi kunde. Det var svårt. Riktigt svårt. Jag saknade honom till tusen men jag visste att jag var tvungen att hålla mig borta. Det hade fungerat ganska bra att vara borta från honom ändå. Jag hade bara brytit ihop en gång när jag satt på Sannas rum. Hon var och duschade och jag hade tråkigt. Jag hittade en Frida tidning på hennes golv som jag blev riktigt nyfiken på. Jag bläddrade igenom den ett tag tills min blick fastnade på Justin. Där var en bild på honom. På min fina Justin. Först hade jag bara stirrat på bilden men efter ett tag fick dem onda tankarna greppet om mig. Vi skulle aldrig klara det. Det var alldeles för svårt. Vad höll jag på med egentligen? Kastade jag bort hela mitt liv? Jag började störtböla på Sannas säng. Det slutade med att jag sprang hem utan att säga hejdå. Det var riktigt svårt att förklara för henne senare varför jag bara stack sådär. Pinsamt. Jag hade aldrig ljugit för Sanna förut, men jag orkade inte med att berätta för henne. Jag undrade om hon förstod. Om hon hade sett tidningen.
Till slut blev det ändå äntligen lov. Jag satt på flygplatsen och tittade ut i mörkret på de vita flingorna som segade sig ner från himlen. Det hade varit en jobbig vinter i år. Verkade som om snön aldrig ville försvinna. De flesta jag kände skulle på skidsemester över lovet. Jag, jag skulle till USA. Jag Sanna och Markus satt och fikade vid ett bord. Mamma beställde fika och pappa fixade med biljetterna. Jag skrattade åt något roligt Sanna sa. Jag lyssnade inte riktigt, men eftersom de båda började skratta stämmde jag bara in och låtsades att jag hängde med. Sanningen var att mina tankar var långt borta. Suget i magen växte sig större för varje minut. Suget efter Justin. Snart skulle jag få somna i hans trygga varma famn igen. Jag skulle få se in i hans glittriga djupa ögon igen. Få höra hans vackra skratt.. Sanna viftade framför mitt ansikte.
- Woho! Jorden anropar Sara.
Jag skrattade bara åt henne. Min mobil vilade på bordet och alla tre stirrade på den när plötsligt hela bordet började vibrera. Jag plockade upp den och läste. Det var ett mms från ett okänt nummer. Jag öppnade det och log stort när jag fick syn på bilden. Det var på Justin. Han hade som vanligt dragit sin huvtröja över en keps som han lite slarvigt hade satt på huvudet.. Han lutade sitt huvud mot ryggstödet på bilen som han satt i och sov. Hans mun var halvöppen och jag kunde nästan höra hur tungt han andades. Jag läste meddelandet. " Undrar du varför Justin inte svarar dig just nu? Tja nu vet du ;) / Pattie "
Jag log igen när jag märkte att det var ifrån Pattie. Jag hade saknat henne också.
- Vem var det då? sa Sanna och log stort.
- Gissa tre gånger, sa jag och skrattade sedan visade jag henne bilden.
- Awwe, var allt hon kunde säga. Markus ville också se så jag visade honom. Han skrattade.
- Ow, Pinsamt, sa han.
- naej han är ju söt, svarade jag bara.
- Hade du velat att din mamma skickade en bild på när du sov till Justin då?
- Nej, i och för sig, men det är inte samma sak. Titta på honom, kan man bli sötare?
Markus gjorde ljud som om han skulle spy. Jag skrattade och slog till honom hårt på axeln. Pappa kom tillbaka med min biljett och förklarade hur jag skulle göra. Som om jag inte hade åkt flyg innan...
Jag hade sagt hejdå till Sanna,Markus och Mamma och Pappa. Jag hade lovat dem att försöka ringa så ofta jag kunde. Inte för att jag skulle sakna Sverige. Men jag skulle sakna dem såklart. Planet tog mark och jag satt som på nålar. Jag ville av nu! Den här gången hade jag varit smart och inte satt mig vid fönstret utan jag hade valt platsen längst ut vid gången så jag kom av flygplanet fortare. Magen pirrade när jag gick inne på flygplatsen. Det kändes som om jag fick vänta på mina väskor längre än någonsin. När dem sen ändå äntligen kom drog jag snabbt dem till mig och fortsatte. Vi var väldigt noga med att vi reste på udda tider så det inte skulle finnas så många människor på flygplatsen. Vi ville ju inte bli begravde i fans. Jag började småspringa när jag fick syn på Pattie. Sedan fick jag syn på Justin. Då började jag springa så fort jag kunde. Jag slängde väskorna ifrån mig och kastade mig i hans famn. Han skrattade lyckligt och kramade om mig. Han var så mjuk och så varm. Jag kunde höra hans hjärtslag där jag stod tryckt mot honom. Han smekte försiktigt bort några hårslingor från mitt ansikte och kysste mig. Ett hav av fyrverkerier spred sig inom mig. Jag la mina armar runt hans nacka och kramade honom ännu en gång. Sen släppte jag taget om honom och kramade om Pattie. Justin tog min hand och jag såg honom i ögonen. Redan innan visste jag exakt vad han skulle säga bara av att se honom i ögonen.
- Kom, jag har en överraskning till dig.
Jag skrattade högt och så började vi springa hand i hand mot utgången. Justins byxor kasade ner och han fick hålla i dem med sin andra hand. Jag skrattade åt honom, det såg så lustigt ut när han sprang. Vi kastade oss in i bilen som redan väntade på oss och asgarvade. I bilen låg det en keps, en hoodie och ett par solglasögon.
- Ta på dig det här
Jag skrattade åt honom och gav honom en fundersam blick. Han log bara medans jag satte på mig alltihop. Han la sin arm om mig och jag kröp upp i hans famn. Han kramade om mig och hummade kärleksfullt.
- Jag har saknat dig så
- Jag har saknat dig med, sa han.
- Justin, vart är vi på väg? Jag tittade förväntansfullt på honom. Han skrattade smått.
- Det är en överraskning
- Kan du inte ge mig en ledtråd? sa jag och log så gulligt jag kunde.
- You might puke
- Oh no..
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
haha, kommentera ;)
Ju fler kommentarer ju bättre update ;D
Ännu en suck. Vad höll jag på med egentligen....?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
I skolan var det total kaos. Alla ville veta hur det var i USA och hur det var att vara ihop med någon som var så känd. Jag ryckte mest på axlarna och svarade inte så värst mycket på deras frågor. Jag visste att dem var nyfikna men ändå. Jag orkade inte. När skolans populäraste tjejer tindrade med ögonen och krokade arm med mig trodde jag för en sekund att jag skulle spy på dem. Jag hatade människor som gjorde sig till. Dem var så falska. Jag slingrade mig ur deras grepp och la min arm runt Sannas axlar istället. Jag ville att alla skulle se att det var vi som hörde ihop. Och det skulle dem aldrig kunna göra något åt. Jag och Sanna vandrade förbi högen av folk och när jag fick syn på Markus pep jag till av lycka. Jag sprang fram till honom och kramade om honom hårt. Han skrattade åt hur jag betedde mig.
- Oj vad jag har saknat dig! sa jag och skrattade lyckligt.
- Jag har saknat dig med, men kom jag måste visa dig en sak.
Han tog min hand och sprang iväg med mig till musiksalen. Jag undrade vad han skulle ta sig till. När jag kom in i musiksalen märkte jag genast trummorna som stod längst bort i rummet. Vi hade aldrig haft några trummor förut på vår skola. Pengarna gick alltid åt till något annat. Han satte sig på den lilla svarta pallen som stod bakom trummorna ch så greppade han tag i trumpinnarna och log mot mig. Så satte han igång att spela. Han var riktigt duktig faktiskt. När han var färdig gick jag fram till trummorna och bankade lite nätt på en av dem. Jag log.
- Vad bra du är på det, du kan ju ta och lära mig oxå.
- Äsch, så bra är jag inte. Din pojkvän är garanterat bättre.
Han log mot mig men jag log inte tillbaka. Jag vet inte varför men jag ville inte jämföra Justin med Markus. Det blev så orättvist. Markus var min bästa vän. Fast jag visste att han gillade mig lite mer än vän, men jag försökte vifta bort det som om jag bara inbillade mig. Men det gick inte att ta miste på. Jag ville bara vara hans kompis, inget annat.
- Äsch, sa jag bara.
Jag satte mig i hans knä och tog tag i trummpinnarna. Markus tog också tag i trummpinnarna och visade hur jag skulle slå dem i takt samtidigt som jag skulle trampa på den lilla pedalen till höger. Jag klantade till det ganska rejält. Jag skrattade högt. Jag sög verkligen. Sanna tittade in i rummet.
- Kom vi börjar nu!
Det var roligt att vara i skolan igen men samtidigt jobbigt. Jag hade halkat efter ganska ordentligt. På rasterna hängde jag med Sanna och Markus samtidigt som jag var klistrad vid min mobil. Jag messade så mycket jag kunde med Justin, men det var svårt eftersom jag hade massa lektioner och Justin hade massor av jobb. Ibland vibrerade det till i fickan på lektionerna och jag kunde bara inte låta bli att kika vad han hade skrivit. Det blev många tillsägelser av lärarna. Mobilen var förbjuden att ha uppe på lektionerna.
Dagarna segade sig sakta framåt och jag började få ordning på alla läxor och arbeten. Jag och Justin hade inte hörts av på ett tag men vi smsade varandra så ofta vi kunde. Det var svårt. Riktigt svårt. Jag saknade honom till tusen men jag visste att jag var tvungen att hålla mig borta. Det hade fungerat ganska bra att vara borta från honom ändå. Jag hade bara brytit ihop en gång när jag satt på Sannas rum. Hon var och duschade och jag hade tråkigt. Jag hittade en Frida tidning på hennes golv som jag blev riktigt nyfiken på. Jag bläddrade igenom den ett tag tills min blick fastnade på Justin. Där var en bild på honom. På min fina Justin. Först hade jag bara stirrat på bilden men efter ett tag fick dem onda tankarna greppet om mig. Vi skulle aldrig klara det. Det var alldeles för svårt. Vad höll jag på med egentligen? Kastade jag bort hela mitt liv? Jag började störtböla på Sannas säng. Det slutade med att jag sprang hem utan att säga hejdå. Det var riktigt svårt att förklara för henne senare varför jag bara stack sådär. Pinsamt. Jag hade aldrig ljugit för Sanna förut, men jag orkade inte med att berätta för henne. Jag undrade om hon förstod. Om hon hade sett tidningen.
Till slut blev det ändå äntligen lov. Jag satt på flygplatsen och tittade ut i mörkret på de vita flingorna som segade sig ner från himlen. Det hade varit en jobbig vinter i år. Verkade som om snön aldrig ville försvinna. De flesta jag kände skulle på skidsemester över lovet. Jag, jag skulle till USA. Jag Sanna och Markus satt och fikade vid ett bord. Mamma beställde fika och pappa fixade med biljetterna. Jag skrattade åt något roligt Sanna sa. Jag lyssnade inte riktigt, men eftersom de båda började skratta stämmde jag bara in och låtsades att jag hängde med. Sanningen var att mina tankar var långt borta. Suget i magen växte sig större för varje minut. Suget efter Justin. Snart skulle jag få somna i hans trygga varma famn igen. Jag skulle få se in i hans glittriga djupa ögon igen. Få höra hans vackra skratt.. Sanna viftade framför mitt ansikte.
- Woho! Jorden anropar Sara.
Jag skrattade bara åt henne. Min mobil vilade på bordet och alla tre stirrade på den när plötsligt hela bordet började vibrera. Jag plockade upp den och läste. Det var ett mms från ett okänt nummer. Jag öppnade det och log stort när jag fick syn på bilden. Det var på Justin. Han hade som vanligt dragit sin huvtröja över en keps som han lite slarvigt hade satt på huvudet.. Han lutade sitt huvud mot ryggstödet på bilen som han satt i och sov. Hans mun var halvöppen och jag kunde nästan höra hur tungt han andades. Jag läste meddelandet. " Undrar du varför Justin inte svarar dig just nu? Tja nu vet du ;) / Pattie "
Jag log igen när jag märkte att det var ifrån Pattie. Jag hade saknat henne också.
- Vem var det då? sa Sanna och log stort.
- Gissa tre gånger, sa jag och skrattade sedan visade jag henne bilden.
- Awwe, var allt hon kunde säga. Markus ville också se så jag visade honom. Han skrattade.
- Ow, Pinsamt, sa han.
- naej han är ju söt, svarade jag bara.
- Hade du velat att din mamma skickade en bild på när du sov till Justin då?
- Nej, i och för sig, men det är inte samma sak. Titta på honom, kan man bli sötare?
Markus gjorde ljud som om han skulle spy. Jag skrattade och slog till honom hårt på axeln. Pappa kom tillbaka med min biljett och förklarade hur jag skulle göra. Som om jag inte hade åkt flyg innan...
Jag hade sagt hejdå till Sanna,Markus och Mamma och Pappa. Jag hade lovat dem att försöka ringa så ofta jag kunde. Inte för att jag skulle sakna Sverige. Men jag skulle sakna dem såklart. Planet tog mark och jag satt som på nålar. Jag ville av nu! Den här gången hade jag varit smart och inte satt mig vid fönstret utan jag hade valt platsen längst ut vid gången så jag kom av flygplanet fortare. Magen pirrade när jag gick inne på flygplatsen. Det kändes som om jag fick vänta på mina väskor längre än någonsin. När dem sen ändå äntligen kom drog jag snabbt dem till mig och fortsatte. Vi var väldigt noga med att vi reste på udda tider så det inte skulle finnas så många människor på flygplatsen. Vi ville ju inte bli begravde i fans. Jag började småspringa när jag fick syn på Pattie. Sedan fick jag syn på Justin. Då började jag springa så fort jag kunde. Jag slängde väskorna ifrån mig och kastade mig i hans famn. Han skrattade lyckligt och kramade om mig. Han var så mjuk och så varm. Jag kunde höra hans hjärtslag där jag stod tryckt mot honom. Han smekte försiktigt bort några hårslingor från mitt ansikte och kysste mig. Ett hav av fyrverkerier spred sig inom mig. Jag la mina armar runt hans nacka och kramade honom ännu en gång. Sen släppte jag taget om honom och kramade om Pattie. Justin tog min hand och jag såg honom i ögonen. Redan innan visste jag exakt vad han skulle säga bara av att se honom i ögonen.
- Kom, jag har en överraskning till dig.
Jag skrattade högt och så började vi springa hand i hand mot utgången. Justins byxor kasade ner och han fick hålla i dem med sin andra hand. Jag skrattade åt honom, det såg så lustigt ut när han sprang. Vi kastade oss in i bilen som redan väntade på oss och asgarvade. I bilen låg det en keps, en hoodie och ett par solglasögon.
- Ta på dig det här
Jag skrattade åt honom och gav honom en fundersam blick. Han log bara medans jag satte på mig alltihop. Han la sin arm om mig och jag kröp upp i hans famn. Han kramade om mig och hummade kärleksfullt.
- Jag har saknat dig så
- Jag har saknat dig med, sa han.
- Justin, vart är vi på väg? Jag tittade förväntansfullt på honom. Han skrattade smått.
- Det är en överraskning
- Kan du inte ge mig en ledtråd? sa jag och log så gulligt jag kunde.
- You might puke
- Oh no..
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
haha, kommentera ;)
Ju fler kommentarer ju bättre update ;D
You him and me - episode 25
Neew episode ;D hoppas ni blir glada. Tack för att ni har tålamod :)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tjejen som vill göra slut på Biebers karriär. Så löd den första rubriken. Jag slängde en blick på bilden. Om den inte hade varit i tidningen, på just den sidan, under just den rubriken, så hade det varit en riktigt fin bild faktiskt. Det var när vi badade. Stjärnorna var sådär härligt glittriga över himmlen. De speglade sig i havet men jag och Justin bröt spegelbilden. Vi stod mitt i bilden och kysste varandra. Jag läste bildtexten säkert fyra gånger. Kärleksparet fångade på bar gärning. Under bilden följde en lång artikel som påstod att jag ville sabba hela Justins karriär, och att jag ville att han skulle flyga med mig hem till Sverige. Jag fattade ingenting. Det var ju inte sant alls! Källan var såklart hemlig, men på något sätt kände jag mig ändå förråd. Det måste ju ha varit någon som står oss nära som har tjallat till pressen. Efter vad som verkade som en evighet bröt Pattie tystnaden med en djup suck. Hennes blick mjuknade och nu såg hon istället tröstande på mig. Tårarna hade redan sökt sig nerför mina kinder och jag begravde min blick i tidningen.
- Jag vill ju inte peka ut dig för något som du inte gjort, Sara. Jag vet ju att tidningarna skriver hemskt mycket skit nu för tiden, men det jag vill veta är om det ligger någon som helst sanning bakom det där?
Hennes blick var inte kall och sträng utan mjuk och förstående. Jag harklade mig och tittade menande på Justin innan jag svarade henne.
- Vi har pratat om det att jag tycker att Justin jobbar alldeles för hårt, men det betyder inte alls att jag vill förstöra hans karriär. Jag vill bara hans bästa.
- Vi har haft ganska många, häftiga samtal om det, men vi har liksom lagt det bakom oss, fortsatte Justin.
Pattie bara såg på oss och visste inte riktigt vad hon skulle säga.
- Tycker du att du jobbar för mycket Justin? Du vet att du bara behöver säga till så fixar vi det.
Justin ryckte på axlarna och flackade med blicken.
- Det vore kanske bäst om jag åkte hem till Sverige ett tag, så Justin kan fokusera helt på sin karriär.
Det där var det absolut sista jag ville säga just då. Men, vad jag ville var inte viktigt längre. Justins hälsa. Det var så mycket viktigare. Han stannade plötsligt upp och såg på mig med en häpen och sårad blick. Precis som om jag just skjutit en pil genom hjärtat på honom.
- Nej, det behövs verkligen inte!
Justin satte sig bredvid mig i sängen och tog min hand. Jag kramade hans hårt men jag tittade inte på honom. Jag funderade länge på hur jag skulle fortsätta samtalet. Jag visste vad jag var tvungen att säga, men jag ville verkligen inte. Men som sagt, jag var tvungen.
- Jo, Justin det blir bäst så. Jag måste ta tag i skolan också, jag ligger så efter som man kan bli.
- Nej, men jag kan ta en paus några dagar, så fixar vi det här.
- Men du fattar ju inte! Jag vill till Sverige! Jag måste till Sverige!
Jag lirkade min hand ur hans och förde den sakta till mig. Något i honom bara dog. Som om han inte trodde vad jag just sa.
- Okej, vad än du vill..
Han reste sig från sängen och gick ut ur rummet. Jag visste att han blev sårad, när jag sa att jag inte ville vara hos honom, men det var bäst så. Pattie log försiktigt mot mig och satte sig i sängen bredvid mig. Hon tog min hand och såg mig varmt i ögonen.
- Det var ett riktigt moget val av dig. Han kommer snart att förstå han med. Killar mognar ju lite saktare än vad tjejer gör, men han kommer förstå, det lovar jag.
Hon var så snäll Pattie. Innan jag hann tänka efter slog jag armarna om henne och kramade henne hårt. Hon blev lite överraskad, men så kramade hon mig med.
- Jag ringer dina föräldrar, du kan försöka gå och prata lite med honom om du vill.
Hon blinkade till mig innan hon reste sig upp och försvann in i ett annat rum.
Jag reste mig från sängen och gick ut i köket där Justin satt med sin gitarr i famnen och spelade. Han hade dragit en keps över huvudet lite halvhjärtat. Den satt på sne och hans perfekta hår spretade fram här och där. Han märkte inte att jag stod och tittade på honom. Precis som om han var i en annan värld. Sådär blev han alltid när han spelade på sin gitarr. Som om han var där fast ändå flera mil iväg. Jag undrade vad han tänkte på då, när han var sådär borta. Han spelade hastigt på gitarren och stampade takten med högerfoten. Hela hans kropp rörde sig liksom som i rytm med musiken. Jag satte mig bredvid honom i soffan som han satt i. Han ägnade mig inte en blick utan fortsatte bara att spela. Det gick upp för mig att han spelade Stuck In The Moment och det gjorde inte det hela bättre. Hans ögon var slutna och han när han sjöng, var det som om alla hans känslor forsade ut från honom och skar sig långt in i mitt hjärta. Justins känslor var så äkta att jag nästan kunde ta på dem. Jag hade svårt för att hålla tillbaka tårarna och några av dem slingrade sig nerför mina kinder. Jag la min arm runt Justin och kramade honom nätt. Han lutade sitt huvud mot mitt men fortsatte att sjunga. När sången var klar gick han iväg med gitarren och sen satte han sig bredvid mig igen. Han la sin arm runt mig och jag kröp upp i hans mjuka famn. Han höll om mig ett bra tag. Jag ville aldrig att han skulle släppa taget vilket han tillslut ändå gjorde.
- Älskar inte du mig?
Frågan kom så plötsligt att jag bara stirrade på honom en lång stund innan jag svarade honom.
- Jo, självklart! Jag älskar dig mer än något annat!
- Varför måste du åka då? Varför kan du inte bara..
Han suckade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till honom. Det hela verkade så orealistiskt.
- Förlåt..
Det var allt jag kunde få fram. Han kramade mig hårt igen och jag kände hur ännu en tår sakta tog sig nerför min kind.
Mitt plan skulle lämna USA tidigt på morgonen. Vi satt och väntade på planet i dem alltid så obekväma och hemska stolarna på flygplatsen. Justin satt bredvid mig och gäspade sömnigt. han hade en snygg svart keps på huvudet som han nu hade dragit huvan över. hans arm vilade slappt runt mina axlar och han log smått när han märkte att jag tittade på honom. Jag såg in i hans mörka glittriga ögon. Dem var så bekanta så trygga. jag förundrades över hur underbar en människa kan vara. Jag har hört att man inte kan vara kär i en person för alltid. Man kan liksom inte få det där pirret i magen som när man är nyförälskad. Men så var det inte med Justin. När våra blickar möttes kändes det som om en bomb med fjärilar flög runt i magen på mig. Och så fort han rörde vid mig blev jag knäsvag. När jag hörde hans röst så blev jag helt varm. Bara av att höra hans namn fick mig att le. Trots alla dessa känslor kunde det vara riktigt jobbigt också. när han mådde dåligt mådde jag om möjligt ännu värre. Jag hatade att se honom sårad eller arg. Det gjorde ont i hela mig. Jag la mitt huvud mot hans bröst och suckade. Han drog mig närmare till sig och slöt sina ögon. Jag blundade också och njöt av hans värme.
När det sedan var dags att gå på planet fick jag en otroligt obehaglig känsla. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Det var som om jag var där fast ändå inte. Som om ingenting var verklighet. Som om jag bara drömde. Men när Justins läppar försiktigt snuddade vid mina vaknade jag till liv igen. Klart att jag inte drömmde. Fast i det ögonblicket önskade jag att jag gjorde det. Allt hade varit så mycket enklare om vi aldrig hade träffats. Om Justin aldrig hade existerat i mitt liv... Vad tänker jag med egentligen Justin ÄR mitt liv. Vad skulle det finnas för mening utan honom. Jag kramade om honom en sista gång innan jag sa hejdå till allihop och gick på planet. Jag satte mig tungt ner på min plats och suckade tungt. Plötsligt pep det till i fickan. Jag hoppade förvånat till men sedan tog jag upp min mobil och tittade på den. Ett nytt medelande. Från Justin. "Saknar dig redan älskling"
Jag log och svarade honom. "Miss you too sweety, Love you ♥"
Vi hann inte smsa mycket längre. Flygvärdinnorna bad alla att stänga av sina mobiltelefoner under resan. Jag såg sorgset på min mobil som släcktes ner. Nu var han borta. Skulle inte få kontakt med honom på vad som verkade vara en evighet. Planet började rulla och mina ögon sökte efter honom på flygplatsen men utan resultat. Jag lutade mig istället tillbaka i sätet och pluggade in mina hörlurar i öronen. Jag valde Justins låt one less lonly girl på min ipod. Jag slöt ögonen och tänkte tillbaka till scenen. När han sjöng för mig. Bara jag och Justin..
Planet hoppade mig ur sömn när det landade. Det var väl allt annat än en mjuk landning. Jag blinkade sömnigt och la handen på Justins arm. När jag till min förvåning märkte att det inte var Justin som satt bredvid mig utan en gammal tant drog jag snabbt till mig min hand och rodnade. Gud vad pinsamt. När jag till slut hade fått tillbaka mina tankar slet jag upp mobilen ur fickan och satte igång den. Min pin kod knappade jag in snabbare än någonsin förr. Mobilen vibrerade konstant. 5 nya medelanden. Jag bläddrade igenom dem medans alla människor försökte ta sig ur flygplanet. Det ena smsett gulligare än det andra. Han hade också skickat en rolig bild på sig själv och hans crew när dem skojjade rundor. Justin satt på Ushers axlar och brottades med en kille som satt på ytterligare en killes axlar. Det såg inte klokt ut. Jag skrattade när jag såg bilden och tanten bredvid tittade på mig med en underlig blick. Jag blev genast tyst och reste på mig. Nu ville jag ut från flygplanet.
På flygplatsen möttes jag av mamma och pappa. Dem fick vars en stor kram. Jag hade ju saknat dem något oerhört och jag kunde inte hjälpa att tårarna rann. Vi tog något att äta på flygplatsen och pratade. Mamma och pappa ville veta allt om USA och om Justin. Jag berättade så mycket jag kunde komma att tänka på. Vi satt där i några timmar och bara pratade. Det var riktigt mysigt. Det plingade till i fickan och jag plockade upp mobilen. Pappa undrade vem det var ifrån. Jag visade dem bilden som Justin hade skickat till mig. Pappa skrattade. Mamma skakade på huvudet och fnissade lite grann.
- Han är en liten skojjare den där Justin, va? sa pappa
- Ja han är helt otrolig, han ska hitta på bus hela tiden!
Jag log för mig själv.
- Tja, vi kanske ska ta och åka hem snart då. Dina kompisar vill kanske veta om att du lever också.
Det hade jag helt glömt bort. Jag skrev snabbt ett sms till Sanna. "Är i Sverige nu. Ska vi ses?". Jag fick ett snabbt svar. "Vad tror du? Kom hit så fort du kan. Har det hänt ngt gumman?<3".
"Nejdå, jag förklarar när vi ses, puss<33"
Jag sa till mamma och pappa att jag ville träffa Sanna och de gick med på att köra mig. Det tog ändå ett tag att köra till Sanna. Jag somnade nästan i bilen men när jag upptäckte att det inte var så särskilt långt kvar vaknade jag till. Jag skickade ett sms till Sanna att jag snart var framme.
Bilen stannade och jag slet upp bildörren i samma stund som Sanna slet upp sin husdörr. Vi sprang i full fart mot varandra och jag kastade mig i hennes armar. Vi skrek och betedde oss som om vi inte hade setts på århundraden. Jag var så otroligt glad över att se henne. Mamma och pappa förstod att vi hade mycket att prata om så dem lät mig stanna hos Sanna ett tag.
Hon babblade konstant. Hon hade hur mycket som helst att säga. Oftast brukar jag bara koppla ifrån Sanna när hon tjattrar på i full rulle, men nu ville jag veta ALLT. Vi gick upp på hennes rum och slog oss ner i hennes säng. Hennes rum var som alltid lite stökigt. Lite kläder på golvet massa saker på skrivbordet och hennes bärbara dator i sängen. Allt var som vanligt. Jag gillade hennes rum det var sådär mysigt,varmt och hemmatrevligt. Tryggt liksom.
- Alla i klassen har förändrats skitmycket sen du åkte!
- Va? Jag har väl inte varit borta SÅ länge.
- Jooo! Du har ju varit borta i en hel evighet!
- Äsch! hur är det med Markus?
- Jodå, han lever livet! Lite jobbigt att ha en kille som bästa kompis nu när du för det mesta bor i USA.
- Vadå då? Det är väl inget fel på Markus?
- Nej självklart inte, men jag har liksom saknat att kunna drägla över snygga killar i skolkatalogen och att måla naglarna tillsammans och diskutera om livet och så. Du vet tjejsaker. Det går ju inte direkt med markus.
Hon gav mig en menande blick och jag skrattade.
- Vi måste sminka Markus någon gång! Fatta vad kul det skulle va!
Jag skrattade ännu mer.
- Men oj! Jag har ju helt glömt varför du är här. Varför är du här egentligen?
Hon kollade oroligt på mig.
- Äsch, jag och justin har bråkat lite dem senaste dagarna. Jag tycker att han jobbar alldeles för hårt, det märks verkligen på honom hur sliten han är. Det märks kanske inte när alla kameror är på och så men det är dem små detaljerna som gör skillnad, du vet. Men han vägrade att lyssna. Men sen blev vi sams igen och jag bestämde mig för att det var bäst att åka hem så han kunde koncentrera sig mer på sin karriär och mindre på mig.
Hon studerade mig medans jag berättade och hummade förstående då och då.
- Ja det var ju klokt av dig. Och det är så roligt att se dig igen. Vänta bara tills du får se alla i klassen, alltså haha, Maria hon...
-----------------------------------
Ur Justin's synvinkel
-----------------------------------
Det var tystare än någonsin i huset efter att hon hade åkt. Små ljud ifrån köket tydde på att mamma var hemma, men ändå. Så tyst. Så ensamt.
Jag satte igång ett av mina favorit spel på tv och plockade upp en kontroll ifrån soffbordet. Idag var det en ledig dag. Skönt. Jag hade funderat mycket på vad hon sa. Jag jobbade väl inte för mycket? Det kändes inte så. Jag gav ju bara alla vad dem ville ha. Det var väl inget fel. Visst det var ju mycket press och så men det hade det ju alltid varit. Det får man ju räkna med. Dörrklockan ringde och mamma gick för att öppna. Hon blev väldigt glad när hon såg vem hon mötte. Det hörde jag på hennes röst. Jag blev lite nyfiken på vem som stod i dörröppningen så jag kikade över soffryggen och ut i hallen men jag kunde inte se tillräckligt. Jag pausade spelet och reste mig ur soffan. När jag gick ut i hallen möttes jag av Ryan och Chaz. Det är svårt att beskriva en sådan glädje men vad kan jag säga mer än att jag blev skitglad. Jag kramade om dem båda. Caitlin kom in genom dörren och log försiktigt mot mig. Jag log stort och kramade om henne också. Vad som än hade hänt. Det hade vi lagt bakom oss nu. Jag var bara riktigt glad över att se dem.
-----------------------------------
Ur Sara's synvinkel
-----------------------------------
Justin hade slutat smsa. Jag undrade vad han gjorde just nu. Undrade om han saknade mig lika mycket som jag saknade honom. Jag låg på min säng och funderade. Imorgon skulle jag tillbaka till skolan. Tillbaka till det där skitstället vart man alltid måste tänka på allt. Man måste tänkga på hur man pratar, hur man klär sig, vilka man pratar med, vilka man tittar på ja till och med på hur och vart man går. Och samtidigt som man måste hålla reda på alla dessa saker så måste man fokusera på sina betyg också. SUCK! Men jag skulle åtminstonde få träffa Markus igen. Jag hade verkligen saknat honom. Den killen har riktigt bra humor. Han är så bra Markus. Man behöver liksom inte göra något speciellt med honom för att ha roligt. Man behöver inte ens säga något. Bara va. Det är så vi gillar det bäst. Vi funkar ganska bra ihop. Tänker lika. Plötsligt pep det till från mobilen. Jag haffade den åt mig och läste.
"Alright, sleep well honey. Miss you and love you. Don't dream to much about me okey, they need me here ;) love ya ♥"
Jag läste det ett antal gånger innan jag svarade honom. Sedan la jag mobilen på nattduksbordet och suckade. Jag saknade honom så mycket redan. Det var liksom inte samma sak att gå och lägga sig på natten utan Justins varma famn. Jag kände mig som ett barn igen. Försökte minnas mitt gamla tråkiga liv före Justin. Men det var som bortspolat. Som om det aldrig hade existerat. Det var när jag mötte Justin som jag började leva. Ännu en suck. Vad höll jag på med egentligen....?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera ;)
