You him and me - episode 28
Jag slutade plötsligt upp och höll förpackningen framför honom och så log jag.
- It's showtime!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
För ett tag trodde jag att jag drömde när jag såg honom. Jag låg en bra stund och bara tittade på honom. Hans mun var halvt öppen och små snarkliknande ljud uppstod när han andades. Hans hår var sådär härligt morgonrufsigt. Jag log. Så fin var han. Min blick färdades längs hans bara överkropp. Jag smög mina händer runt honom och gosade in mig mot hans varma kropp. Han kisade på mig med trötta ögon och så log han.
- Hey there, sa han med sin hesa morgonröst.
Jag skrattade.
- Hej du.
- Vad händer idag då? Sa jag med ett leende på läpparna.
Justin blev med ens allvarlig.
- Jag ska iväg till en radiostation nu på morgonen. Ta inte det här fel nu, men jag vill att du stannar hemma så länge. Det är en ganska så liten radiostation och du vet hur galna fansen blir.. Jag vill inte att du kommer till skada igen bara..
Hans blick gled sorgset ner på ärret som numer prydde min ena handled. Jag vände snabbt om armen så han inte kunde se det. De där hemska minnena. Sjukhuset, ja allt. Jag ville inte tänka på det för en sekund. Men varje gång som jag såg det där ärret. Det gick inte att undgå liksom.
- Jag förstår, sa jag och log lite försiktigt.
Justin log och kysste mig mjukt. Var han verkligen tvungen att gå..
Inte förens Justin hade lämnat huset kom jag på den briljanta idéen att ringa Sophie, tjejen från Justins dansteam. Vi hade ju faktiskt kommit bra överense och hon var sjukt rolig att umgås med. Jag letade upp lappen med hennes telefonnummer och knapprade in det på mobilen. Jag blev lite tveksam när hon svarade. Det var ju trots allt längesedan vi sågs. Undrar om hon ens kommer ihåg mig. Som tur var kom hon ihåg exakt vem jag var. Fast i och för sig kanske det är ganska svårt att glömma vem Justins flickvän är. Jag frågade om hon ville hitta på någonting och hon svarade att hon redan hängde med ett gäng kompisar. Först blev jag lite besviken men när hon frågade om jag ville hänga på svarade jag glatt ja. Jag skulle möta dem utanför en snabbmatsaffär lite längre ner längs gatan. Jag drog på mig ett par slitna jeansshorts och ett snyggt linne, drog en borste genom håret och borstade tänderna innan jag lämnade huset. Jag vandrade i ett friskt tempo längs gatan och när jag fick syn på Sophie och hennes fem kompisar vinkade jag glatt till dem. Sophie småsprang och kramade om mig. Hon skrattade lyckligt.
- Åhh! Vad jag har saknat dig! Vart har du hållit hus?
Hennes bruna ekorrsögon glittrade av iver.
- Haha, jag har varit i Sverige. Jag har saknat dig också.
- Är du ifrån Sverige?
Plötsligt blev det kortslutning i hjärnan. Det var någon som pratade svenska. Den blonda killen tittade frågande på mig i hopp om ett svar.
- eh, ja, jag antar att du också kommer därifrån?
Jag log och iaktog honom ytterligare. Han bar en blå skjorta med lite mönster och ett par svarta jeans. Han hade dragit en hand med vax genom det blonda håret som spretade åt alla håll och kanter. Lite konstigt tyckte jag för han såg inte sådär tråkigt svensk ut, utan han hade "det där" som gjorde honom så specielle. Du vet sådana människor som sticker ut fastän dem är i en grupp. Han var en av dem. Jag vet inte vad det var som gjorde honom till en sånn människa. Han bara var sån.
- It's showtime!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
För ett tag trodde jag att jag drömde när jag såg honom. Jag låg en bra stund och bara tittade på honom. Hans mun var halvt öppen och små snarkliknande ljud uppstod när han andades. Hans hår var sådär härligt morgonrufsigt. Jag log. Så fin var han. Min blick färdades längs hans bara överkropp. Jag smög mina händer runt honom och gosade in mig mot hans varma kropp. Han kisade på mig med trötta ögon och så log han.
- Hey there, sa han med sin hesa morgonröst.
Jag skrattade.
- Hej du.
- Vad händer idag då? Sa jag med ett leende på läpparna.
Justin blev med ens allvarlig.
- Jag ska iväg till en radiostation nu på morgonen. Ta inte det här fel nu, men jag vill att du stannar hemma så länge. Det är en ganska så liten radiostation och du vet hur galna fansen blir.. Jag vill inte att du kommer till skada igen bara..
Hans blick gled sorgset ner på ärret som numer prydde min ena handled. Jag vände snabbt om armen så han inte kunde se det. De där hemska minnena. Sjukhuset, ja allt. Jag ville inte tänka på det för en sekund. Men varje gång som jag såg det där ärret. Det gick inte att undgå liksom.
- Jag förstår, sa jag och log lite försiktigt.
Justin log och kysste mig mjukt. Var han verkligen tvungen att gå..
Inte förens Justin hade lämnat huset kom jag på den briljanta idéen att ringa Sophie, tjejen från Justins dansteam. Vi hade ju faktiskt kommit bra överense och hon var sjukt rolig att umgås med. Jag letade upp lappen med hennes telefonnummer och knapprade in det på mobilen. Jag blev lite tveksam när hon svarade. Det var ju trots allt längesedan vi sågs. Undrar om hon ens kommer ihåg mig. Som tur var kom hon ihåg exakt vem jag var. Fast i och för sig kanske det är ganska svårt att glömma vem Justins flickvän är. Jag frågade om hon ville hitta på någonting och hon svarade att hon redan hängde med ett gäng kompisar. Först blev jag lite besviken men när hon frågade om jag ville hänga på svarade jag glatt ja. Jag skulle möta dem utanför en snabbmatsaffär lite längre ner längs gatan. Jag drog på mig ett par slitna jeansshorts och ett snyggt linne, drog en borste genom håret och borstade tänderna innan jag lämnade huset. Jag vandrade i ett friskt tempo längs gatan och när jag fick syn på Sophie och hennes fem kompisar vinkade jag glatt till dem. Sophie småsprang och kramade om mig. Hon skrattade lyckligt.
- Åhh! Vad jag har saknat dig! Vart har du hållit hus?
Hennes bruna ekorrsögon glittrade av iver.
- Haha, jag har varit i Sverige. Jag har saknat dig också.
- Är du ifrån Sverige?
Plötsligt blev det kortslutning i hjärnan. Det var någon som pratade svenska. Den blonda killen tittade frågande på mig i hopp om ett svar.
- eh, ja, jag antar att du också kommer därifrån?
Jag log och iaktog honom ytterligare. Han bar en blå skjorta med lite mönster och ett par svarta jeans. Han hade dragit en hand med vax genom det blonda håret som spretade åt alla håll och kanter. Lite konstigt tyckte jag för han såg inte sådär tråkigt svensk ut, utan han hade "det där" som gjorde honom så specielle. Du vet sådana människor som sticker ut fastän dem är i en grupp. Han var en av dem. Jag vet inte vad det var som gjorde honom till en sånn människa. Han bara var sån.
- Ja, eller jag föddes där men mina föräldrar skiljdes och tja, pappa har alltid haft drömmar om att flytta till USA så han tvingade med mig och min lillebror hit för 4 år sen.
Jag skulle precis svara honom men Sophie avbröt mig.
- Hallååå! Ni får ha ert lilla latin-snack någon annangång! Ska vi dra till bowlinghallen eller?
Bowlinghall? Vadå Bowling de hade dem inte sagt någonting om. Jag armbågade Sophie i sidan och gav henne en menande blick.
- Men jag har ju inga pengar?
- Äsch, Jag bjuder
Hon greppade tag om min handled och drog iväg med mig innan jag hann protestera. Vi gick längs med en stooor gata där vi fick plats att gå alla i bredd. Vi var sex pers och vi skulle antagligen möta upp fler folk efter bowlingen. För ett tag kändes det som om jag var hemma. Som om det var mina kompisar som gick där bredvid mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men det är typ lättare att lära känna amerikaner än vad det är att lära känna svenskar. Alla i Sverige är så misstänksamma mot främlingar och de försöker alltid spela någon annan än de dem egentligen är. De amerikaner jag hade mött hittils var så avslappnade och så chill liksom. Man behövde inte vara någon speciell för att passa in. Det räckte med att bara vara sig själv.
Jag ville inte riktigt erkänna det men ibland kändes det som om alla var så snälla mot mig bara för att jag hade just "Justins flickvän" stämpeln på mig. Det som är ännu sorgligare är att jag inte vet om det är en bra eller en dålig sak.
Jag suuuger på bowling!
Det var ungefär vad jag fick reda på när jag kastade klotet och det åkte direkt i stupröret. Det var inte så farligt de första gångerna men efter fem gånger i rad blev det en aning pinsamt. Jag damp ner i soffan med en duns och suckade. En av killarna i gänget la sin arm på soffans ryggstöd bakom mig. Han flinade stort.
- Fortsätter du såhär blir det ju ingen match av det hela, sa han.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom så jag bara tittade på honom först. Nate, killen som alla tyckte om. Det hade jag förstått från de första orden han sa. Det tycktes vara så att vad han än sa så höll alltid alla de andra killarna med, och så fort han sa någonting roligt, så skrattade alla. Han var en sånn som alla gillade, ett socialt geni. Men jag visste inte om jag gillade honom eller inte. Jag gillade honom dels för att han var skitrolig och han var lätt att prata med, sen var han ju inte direkt ful heller... Jag gillade honom dels inte eftersom alla andra gillade honom. Eller jag gillade inte att han hade så mycket makt över de andra. Jag är säker på att de andra skulle hålla med honom även om han sa något i stil med "bajs är det heligaste på vår jord". Tanken fick mig att fnissa till och Nate såg det som om han precis sagt någonting som jag tyckte var roligt. Han sträckte stolt på sig och log charmigt. Det var därför jag inte gillade honom. Han var snygg och han visste om det. Men inte på ett charmigt sätt, utan mer på ett överlägset sätt.
Nästa gång det var min tur erbjöd Nate sig att hjälpa mig. Först blev jag lite irriterad, men jag märkte snabbt att han inte var ute efter att förnedra mig, utan han försökte verkligen hjälpa mig. Tydligen skulle man titta på några små pilar på bowlingbanan som hjälpte en att skjuta rakt. Nate försökte förklara hur jag skulle stå och hur jag kulle rulla iväg klotet, men när han upptäckte hur hopplöst det var la han sina händer på min midja och i samma sekund for en oförklarlig känsla genom kroppen. Den var härlig men samtidigt lite pinsam och tafatt. Han vred min kropp så jag stog rätt sedan tog han tag i min högerarm och försökte visa hur jag skulle kasta klotet.
- Förstår du nu? sa han och tittade hoppfullt på mig.
- Jag tror det, sa jag och log osäkert.
- Bra, jag tror på dig, sa han dramatiskt och skrattade.
Jag kände hur hans händer färdades vid mina handleder då han tänkte släppa taget om mig och i samma sekund snuddade hans fingrar över ärret som fortfarande satt som en ond demon på min handled. Hans fingrar trevade försiktigt på det och han tittade på det. Sedan tittade han in i mina ögon och jag drog generat armarna åt mig. Jag vet inte varför men jag skämdes. Samtidigt blev jag riktigt arg. Riktigt piss förbannad! Jag slöt fingrarna om klotet och sedan rullade jag iväg det och all ilska följde efter klotet som en vindpust. Kvar fanns bara skammen. Men då jag insåg att mitt lilla klot slog ner alla små träpinnar längst ner på banan försvann skammen. Jag hoppade upp och ner i förtjusning och Nate gav mig en high five. Lyckan var total, den var mer än bara en strike, den var hopp.
När vi kom ut ur bowlinghallen hade det redan börjat skymma. Det fick mig att undra hur länge vi egentligen hade varit där inne.
Våra skratt ekade i den svala kvällsvinden. Jag var mitt uppe i ett samtal med Liam, den svenske killen, när min mobil ringde. Jag plockade snabbt upp den. Världens finaste kille flinade mot mig på skärmen. Det var bilden som kom upp när Justin ringde. Jag svarade.
- hi handsome
- Var är du, fick jag som svar.
Justin lät nervös.
- Med några kompisar bara, hur så, har det hänt någonting?
- Vilka kompisar?
- Eh, Sophie och några andra..
- Sophie?
- Ja du vet, Sophie från dansen..
- Jaha vilka mer då?
- eh..
Jag vet inte varför , men jag blev irriterad av att han frågade så mycket. Det var väl inte så viktigt att han visste vilka jag var med? Det lät nästan som om han intervjuade mig. Det var någonting i hans röst som jag irriterade mig på. Därför svarade jag bara.
- A men några andra bara..
När Nate insåg att jag pratade i telefon skulle han såklart jävlas.
- Vem är det du har i luren då? Är det din älskade lilla pojkvän! Hej Justin, du skulle sett din brud innan när hon strike-ade jävlar så het hon var, skrek han i luren och busvisslade.
Resten av gänget skrattade åt hans skämt. Men inte jag... Justin blev tyst i luren. Sen skrattade han till lite, mest för att bryta tystnaden.
- Var det där Nathan?
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag svarade bara snabbt.
- Men du vi ses när jag kommer hem, hejdå.
Sedan la jag jag på. Jag tror inte att jag själv fattade riktigt vad som just hade ägt rum. Var det verkligen Justin jag hade pratat med. Varför var det så stelt mellan oss? Helt plötsligt ville jag bara träffa honom direkt. Som för att undersöka om det där samtalet verkligen var på riktigt. Jag sa snabbt hejdå till de andra och vek undan. Nathan skrek någonting efter mig och de andra började såklart skratta. Vad han sa hann jag aldrig uppfatta, jag hade bara Justin i tankarna.
Vägen hem var inte särskilt lång, men jag hann ändå tänka ett bra tag innan jag var framme. Jag struntade i att knacka eller något jag bara slängde upp dörren och slängde av mig skorna. Jag skyndade mig upp för trappan och in i Justins rum. Där var han. Han vände sig snabbt om när han fick syn på mig. Pang. Rakt i hjärtat. Jag vet inte varför det kändes så overkligt att se honom. Det var overkligt och verkligt på samma gång. Som om jag satt fast mellan två världar eller något. Jag visste inte riktigt vad som skulle hända härnäst. Därför fick jag en stor chock när Justin gick fram till mig och kysste mig.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera ;)
Kommentarer
Postat av: Mathilda
ohh vad bra :D meeeer :D
Trackback
